Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider… Karlfeldts dikt handlar inte alls om att vänta barn. Men när man väl gör det handlar allt om det. Och när sista trimestern sammanfaller med våren och vitsipporna och vårflodsveckorna, ja då känns det som om allt handlar allt om väntan och förväntan. Och längtan. Längtan efter barnet, och efter ljumma kvällar och grönskande dagar. Vinter i Skåne innebär nog mer mörker än i resten av landet. Det är istället bruna leråkrar och grå himmel, dag efter dag. Det sägs att skånsk vinter är en hemlig vår, men nog får man allt längta efter ljuset och knopparna och värmen här nere. Men mest av allt längtar jag nu efter att få träffa och krama det lilla liv som sparkar i min mage.
Att ha en nyfödd bebis på sommaren, visst låter det fantastiskt? Kanske kommer mina fantasier bytas ut mot sömnbrist, matning, jakt på skugga och svalka. Min nyförlösta kropp kommer nog heller inte alls trivas i badkläder eller tunna sommarplagg. Men vad gör väl det egentligen, vi kommer få ett barn! Och som vi väntat, och väntat.
Från den första dagen
Jag vågade inte riktigt lita på att teststickan visade rätt förrän efter flera tester, men från första dagen kändes det så självklart. En slags självklarhet i kroppen, min kropp fick ett syfte, och det handlade inte bara om mig längre. En längtan som kanske äntligen skulle förverkligas. Och allt annat och alla bekymmer kändes plötsligt så små och betydelselösa.
Jag började äta enorma mängder apelsiner. Och rostsmörgåsar. Och jag kunde inte få nog av potatismos och kolhydrater. När jag väl ville och kunde äta det vill säga. Ett tag tog illamåendet och tröttheten över totalt och knockade ut mig.
Efter de första månadernas illamående, trötthet, huvudvärk, ryggvärk, magvärk, gick jag in i den andra trimestern som en ny människa. Vilken lättnad! Vilken frihet att orka gå ut, jobba, äta lite mer normalt och framförallt känna mindre oro över det lilla livet. Och så skönt att inte behöva hålla det hemligt längre och kunna berätta för fler än de allra närmaste.
Gravidkrämpor åsido, en fördel med att vara gravid är att man liksom inte kan ha samma normala kroppsfixering. Jag menar, visst, mycket handlar ju om just kroppen när man är gravid, men man behöver inte fundera på om man passar in i mallen, man behöver inte reflektera över magens platthet när kroppen liksom växer till en motsatt timglasfigur. Min kropp är nu ett hem åt inte bara mig utan ytterligare en liten person. Viktuppgången får bli vad den blir, jag är bara glad att kunna äta och inte må illa. Och efter några månader in graviditeten gladdes jag av att kunna visa upp min stora tjocka mage. Någon konstig stolthet i det ändå. Lite märkligt eftersom jag inte gör något alls nu – barnet växer ju av sig själv.
Att förbereda sig på vad man inte vet
Jag hade bara varit gravid i ett par månader när jag beställde den första lilla bodyn till bebisen. Jag kunde inte hålla mig. Allt jag ville var att titta på bebiskläder och bebissaker och barnrum och att de första 12 kritiska veckorna skulle passera. Och det gjorde de. Jag vet hur lyckligt lottad jag är och jag tar ingenting för givet. Men månaderna efter har gått i en rasande fart och jag har aldrig riktigt hunnit med. Vill ju hinna förbereda mig. Vara duktig. Skaffa bebissaker och kläder, och framförallt hinna förbereda mig mentalt. Om man nu kan det. Kanske är alla praktiska förberedelser också en del i att förbereda sig mentalt. Det känns liksom verkligare när man håller i de pyttesmå plaggen och nappflaskorna och bäddar och fixar.
Första fosterrörelsen var häftig, men sen dröjde det ett bra tag innan jag kände det igen. Efter det har rörelserna känts varje dag, alltmer intensivt. Nu om kvällarna när jag vrider och vänder mig för att hitta en mindre obekväm ställning i sängen brukar bebisen leva rövare där inne, ibland med så snabba rörelser att det känns som en boxningsmatch. Men det känns som att vi får kontakt. Jag kan känna dina små fötter och kan klappa ditt huvud genom magen.
Ett av syskonbarnen tror helt säkert att det är en storkusin (som i Alfons) där inne, ett av de andra har ivrigt och otåligt frågat sen ungefär fjärde månaden om bebisen inte har kommit ut ännu. Sexåringen har väldigt föredömligt lekt doktor och förlossningsförberedelse med bedövningssprutor och vaccin och bandage. Alla väntar på sitt sätt. Även förväntningarna skiljer sig åt – en kusin att leka med, ett småsyskon, en egen bebis, ett barn, ett barnbarn. Jag längtar så efter att få träffa den lille, som helt säkert kommer vara ännu mindre än jag föreställer mig. Är inte nyfödda alltid det? Så obegripligt små.
Föräldern och barnet inom mig
Alla i vår närhet har blivit så glada när vi berättat. De har stöttat och hjälpt till när det behövts, och jag har kunnat fråga om allt. Och även om jag är lycklig och tacksam kommer ibland en viss ångest. De jobbiga tankarna. Hur ska det gå, hur kommer livet att bli? Vem är det här lilla livet? Gravid är man bara en kort tid men förälder är man ju hela livet. Kommer jag någonsin känna att jag är nog som mamma? Och när kommer jag få egentid igen?
Det går inte riktigt ihop att försöka få ut det mesta av det ännu bebisfria vuxenlivet samtidigt som man är tung och trött och öm och en långpromenad nu är en tur till brevlådan och efter det behöver man lägga sig och pusta ut. Och när resor inte finns på tapeten i dessa pandemitider. Jag undrar vad det är som jag som småbarnsförälder kommer att sakna. Jag undrar vilka stunder jag kommer värdesätta mest. Jag undrar så vad och vem jag kommer att bli. Som vi kommer bli.
Men just nu, mer än någonting annat: längtan. Nu är det inte långt kvar innan vi får träffa dig.
Ylva.
